Läste idag Aje Carlboms artikel Svenskar och muslimer kommer aldrig att komma överens om slöjan på Newsmill. Carlbom, som är socialantropolog på Malmö Högskola, menar att det multikulturella samhället är fullt av konflikter och där finns värderingar inom olika kulturer aldrig går att förena. Som ”enda lösningen” på detta problem förordar han separation.
Ärligt talat blir jag lite chokad över artikeln och den lämnar en sur eftersmak. Öppen för feltolkning läser jag om den, men det gör ingen skillnad. Det osar något av en inskränkthet över artikeln som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske beror det på att vissa påstående passerar på ett onyanserat sätt, att han tycks målas upp en obeveklig skiljelinje mellan vi och dem eller kanske användandet av tillsynes oskyldiga, men samtidigt tydligt värdeladdade små ord. I vilket fall är det inte en text jag förväntar mig komma från en doktorerande på en svensk högskola.
Några tankar:
I artikeln framställer Carlbom ett vi och ett dem på ett väldigt oproblematiserar sätt. I rubriken används begreppen svenskar och muslimer, som två grupper som aldrig kommer att komma överrens. I texten hittar vi på ena sidan muslimer, islamister och extremistisk tänkande muslimer och på andra svenskar, infödda svenskar och moderna människor. Var Carlbom pekar borde vara lika uppenbart för honom som för de som tar del av artikeln. Att det finns en ENORM spridning på värderingar och åsikter inom dessa grupper och att det finns många människor som tillhör båda, verkar å andra sidan inte vara helt uppenbart för densamme.
Carlbom skriver att ”I många år har det funnits idéer i Sverige om att det mångkulturella samhället är oproblematiskt. Men debatten om slöjan visar att det idag finns värderingsskillnader i befolkningen som inte är möjliga att överbrygga.”. Vidare menar han att ”konsekvenserna av en hög invandring från muslimska länder” blir ett splittrat samhälle och att det är ”priset den svenska nationalstaten betalar”. Dessa resonemang och ordval ringer tyvärr klockor hos de flesta idag, då de blivit allt vanligare förekommande i dagens samhällsdebatt. Själv tror jag dock att de flesta idag (med några kända undantag) mycket väl erkänner problematiken kring ett mångkulturellt samhälle, men samtidigt ser dess fördelar och är tror på att skillnader i värderingar och åsikter visst går att överbygga på sikt. Att istället förorda separation som en lösning och se det som positivt att grupper har ”marginaliserat sig själva” för att bli accepterade i samhället är han förhoppningsvis ganska ensam om.
Hans förklaring till den konflikten han målar upp är att ”det är muslimer som ständigt råkar i hetluften beror på att ingen annan befolkning insisterar på att deras speciella livsstil ska utgöra en offentlig ordning.”. Va!? Först undrar jag hur han definierar begreppet befolkning och hur han tänker när han applicerar det på vad som tycks vara alla muslimer. Sedan är det väl många grupper (Carlboms befolkningar) i samhället som tycker att deras ”speciella livsstil” borde utgöra den ”offentliga ordningen”. Främst kommer jag att tänka på den del av de svenskarna som förespråkar någon form av nyliberalism, privatisering och ständigt ökad konsumtion. De om några vill väl styra, som Carlbom skriver, ”Individens tänkande […] ekonomin […] sociala relationer” utifrån sina egna premisser. Det är naturligtvis ett problem när olika grupperingar vill göra samhället till sitt, men varför svartmåla just muslimerna?
Till sist så känns det som att för att kunna förstå Carlboms resonemang måste man utgå från en statisk världsbild utan möjligheten till förändring. En värld där värderingar är huggna i sten och kulturer är för evigt oförenliga. Men inte ens då känns separering och marginalisering av grupper som en bra idé.
